wisegirl

Jag har en teori, som jag kommit fram till efter empirisk forskning i lite mer än 21 år. Ingenting vara längre än 3 månader. Det är meningen att man ska vara lycklig i ca 3 månader. Sedan är det slut med det glada och ljusa och 3 relativt eländiga månader tar vid. Ifrågasätt inte detta, det är så. Många tycker att jag har en pessimistisk inställning, jag är helt klart beredd att hålla med. Men det är ju så. Aldrig ska man få må riktigt bra eller bara ha allmänt flyt. Vissa människor föds med att hela livet inte behöva bekymra sig om mer än vad det blir för färg på tröjan på morgonen. Vissa avdundas dessa människor, det gör väl även jag i viss mån. Men hur intressant är en person som aldrig egentligen har behövt oroa sig eller bara vara längts ner i skiten? Jag tycker personligen att sådana människor är väldigt intet sägande och tråkiga. Helst vill jag bara ge dom en smäll, så att de i alla fall får en blåtira att oroa sig över.
Efter att ha haft en sommar som varit sjukt bra, som egentligen kändes för bra för att vara sant hela tiden, tar den mörka tunga hösten vid. Tittar ut genom fönstret och det jag ser är en grå himel och gulnande löv. Jag hade 3 bra månader, för att inte säga underbara, och nu återstår 3 månader tills jag flyttar och börjar om i en ny stad. Det känns verkligen som att de här 3 kommande pissmånaderna verkligen kommer lyfta mig ( märk ironin). Jag längtar efter att känna tryggheten hos mina vänner, längtar efter att bo i en stad jag trivs i och kan gömma mig utan att bli igenkänd. Ja, det hela är väldigt typiskt mig, att hela tiden längta efter det som komma skall eftersom jag, Isabell, ständigt och jämt har oflyt.
Det som jag egentligen känner för att göra nu är att ligga kvar i soffan bland kuddarna och under filten och filosofera, men nej, istället ska jag gå ut i den otäcka luften i Karlstad och springa.
Vem vet, jag kanske bryter foten i spåret....