wisegirl

Nej idag känns ingenting kul. Bara det faktum att jag vaknade av att regnet slog mot fönstret gör inte det hela bättre. Gick upp och kände att jag var sur. Hämtade tidningen som låg i hallen och det första jag såg var en stor bild på hell-man Lars Leijonborg. Blev ännu surare och muttrade in i köket och gjorde starkt kaffe och en macka. Slog mig ner i soffan och tittade på Michel Moore's domkumentär Bowling for Columbine. Den gjorde att jag blev mer upprörd och bara ville åka till USA och styra upp saker och ting. Tyvärr kommer jag aldrig att kunna göra det. Damn it!
Efter filmen gick jag och borstade tänderna, fortfarande iklädd pyjamas och rufsigt hår. Kort rufsigt hår. Satte på en skiva med Pearl Jam och kände aggressioner och frustrationer bubbla ur kroppen tillsammans med musiken. Kollade igenom skörde av dagliga bloggar. And then...?
Skivan med Pearl Jam snurrar fortfarande i stereon, det korta rufsiga håret har inte blivit tvättat eller borstat, pyjamasen har inte blivit bytt mot rena kläder och det har inte slutat regna.
Böckerna som borde bli lästa ligger kvar på samma ställe som igår. De måste läsas i idag, jag vet, men inte riktigt än. Lägenheten borde städas, jag vet, men inte riktigt än. Humöret borde bli bättre, jag vet, men inte riktigt än.

Jag längtar efter Hanna. Just idag vill jag bara chilla med henne. Yeah right, lycka till, hon bor i Stockholm. Emelie, som jag saknar massor, kan jag inte heller träffa för hon är i Singapore och muppar sig. Damn it, igen.

Trots allt deppo har jag ambitioner för dagen. Böckerna ska bli lästa i, håret ska tvättas, pyjamasen ska av, lägenheten ska städas. Ska inte göra det i ordning bara. Ska nog åka in till stan och shoppa upp de sista pengarna jag äger. Jag borde inte, men jag vill. Det är inte mycket som kan få mig uppåt idag, men lite shopping kan nog lösa det mesta.

Nu ska håret tvättas.

It's a worldwide suicide.