wisegirl

Sitter och lyssnar på Anna Ternheims senaste album. Separation road. Just nu en av de vackraste skivor som finns hemma hos mig.

Jag är inte ledsen eller deprimerad, jag sitter bara och tänker på de senaste åren som flytit på i ett fruktansvärt tempo. Det hela började med att jag såg bilder på min dator från min första termin i Karlstad. Den första terminen träffade jag männiksor som sedan skulle komma att förändra mitt liv. Just nu finns många av de personerna på ett avstånd som på många sätt är för långt bort. Vissa utav de personerna som alla fick sin del av mitt hjärta finns inte kvar där på samma sätt nu som då. De jag framförallt tänker på är Max och Po.
Max plats kommer alltid att finnas kvar för jag tror inte någon mer än han och Hanna känner mig så väl. Nu har jag och Max inte samma relation som vi hade de första året eller ett och ett halvt åren men jag vet att vi fortfarande tänker höga tankar om varandra, trots en del tårar och onda ord på vägen.
Po däremot har inte kvar sin plats. Den förbrukade hon totalt för ett tag sedan. Ja, ni som läst bloggen den senaste tiden vet ju vad som hänt. När jag tänker på henne idag är det mycket vrede som kommer upp inom mig. Oärlighet, ljug, svikna förtroenden och egoism. Det är inga vackra egenskaper. Men en annan sida av mig saknar henne som vän. Hon var ju trots allt en av mina närmsta vänner och dem växer inte på träd. Jag kommer dock inte att sänka mig så lågt genom att bli vän med henne igen. Jag har en hel del stolthet inom mig som jag inte tänker släppa på. Hon hade sin plats men missbrukade den och får därför inte heller tillbaka den.
En annan underbar själ som jag lärde känna första terminen är Åsa. Världens tokroligaste och mest älskvärda norrländska. Det tog ett tag innan vi lärde känna varandra på riktigt. Men Åsa är en av favoriterna som finns där trots att vi inte hörs av varje dag. For that I love you. Åsa vet även att jag tycker hon bor alldeles för långt norrut, hon borde bo här i Götet med mig så vi kunde hänga på rockbaren på helgerna. Saknar henne något otroligt.
Även Hanna lärde jag känna termin nummer ett. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva med ord hur mycket jag älskar denna människa och hur mycket hon betyder för mig. Finns det något hon inte vet om mig? Nej. Hon fanns där när jag behövde henne i Karlstad när vi bodde i samma korridor och hon finns för mig även när jag bor i Göteborg och hon i Stockholm. Hanna kommer hit om 10 dagar och då har vi inte setts sen i början av november och det är dags nu.
Jessica "Mumin" lärde jag också känna under första terminen och ja vad ska jag säga om henne. Hon är en person som jag aldrig kommer glömma. Vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans efter att ha bott i samma korridor i 2 år. Vi är båda starka själar med vissa svagheter som blir väldigt tydliga när de blir trampade på och överkörda. Jag vet att Jessica alltid går att prata med och kommer med kloka svar och en varm kram. Även när vi inte finns i samma stad. Vi har ju varandras bloggar att läsa så vi vet vad som pågår i våra liv.
Malin och Kim lärde jag känna under termin nummer två. Vi har tragglat oss igenom alla jobbiga grammatik och stilistik kurser och vi har även tagit oss igenom 20 p litteraturvetenskap. Det jag saknar allra mest med dom två flickorna är deras spontanitet. En vanlig tråkig och grå tisdag i cafeterian på Karlstads Universitet kunde lätt bli en kul och helt underbart flummig politisk, bitter och cynisk diskussion. Jag saknar också mina och Malins underbara sitta i hennes eller min säng/soffa och lyssna på progg, diskutera vänsterpolitik, feminism och dricka massa öl för att hamna på Glada Ankan-kvällar.  Eller mina och Kims tentafester med klassen där aldrig nån ville gå med så vi alltid fick festa tillsammans själva. Men kul hade vi.

Så till er alla som undrar. NEJ jag saknar verkligen inte Karlstad som stad men jag saknar de människor jag lärde känna där och allt vi hade där och då. Så det så. Jag älskar att bo i Göteborg nu och här har jag nära till alla GODINGAR här hemma.