wisegirl

Igår dog min morfar. Han fick en hjärtinfarkt. Han hade min mormor och min morbror vid sin sida innan han somnade in. När mamma kom till sjukhuset var hans kropp fortfarande varm och det såg ut som att han sov middag. Fast utan andetagen och snarkningarna. Igår fyllde min morfar 85 år.

I söndags hade vi kalas för morfar. Han var mycket piggare än han varit på mycket länge och han berättade historier, åt tårta och skrattade. På kvällen fick han ont i bröstet. På morgonen åkte han med ambulans till sjukhuset och på några minuter var min morfars liv slut. Kvar lämnar han min lilla mormor. Jag är glad för att hon fick vara med till det allra slutet. Det var ju det de hade lovat varandra, tills döden skiljer oss åt.

Det är tomt.

Jag är glad att han inte fick lida och ha ont. Det gick fort och han hade sin älskade vid sin sida tills hans kropp inte orkade mer.

Det är hemskt att människor försvinner. I söndags hjälpte jag honom att klä på sig sin kavaj och igår försvann han. Borta. Finns inte mer. Ingen att hälsa på. Det är sorgligt.

Mamma var ledsen. Hon tyckte att det värsta var när de skulle lämna sjukhuset och stängde dörren till morfar. Hej då. Aldrig mer träffas. Tomt.

Jag saknar dig, morfar.