Jag blir rädd...

Tiden går så fort, hela tiden och jag hinner inte riktigt med. Det gör mig rädd. Satt och slökollade ett avsnitt av Felicity och hon tog sin examen från Uni med allt vad det innebär. Avsked och konstiga känslor. Det har snart gått en termin sedan jag flyttade till Göteborg och det har snart gått ett år sedan jag skiljdes från många bra vänner. Särskilt Åsa och Hanna, Po räknar jag inte med men hon var även en av dom. Kommer aldrig glömma när jag vinkade hej då till Hanna på tågstationen i Karlstad varifrån hon skulle tillbaka till Stockholm. Vi visste båda två vid den sekunden att vi nog aldrig mer skulle bo i samma stad, eller ens i närheten av samma stad. Det har gått snart ett år sedan min bästa vän flyttade från samma stad som mig och vi har träffats knappt fem gånger sen dess. Det är inte speciellt mycket om man jämför med att vi bodde i samma korridor i ett och ett halvt år innan det.
Jag är en person som är dålig på avsked, så är det bara. Hade stora stora solglasögon på mig när jag vinkade av Hanna därför att jag visste att avskedet var ett avslut på en tid som aldrig kommer komma tillbaka. Vissr grät jag. Jag grät inne i provrummet på Gina Tricot där jag tröstshoppade.
Förra sommaren var jag även tvungen att ta avsked av Åsa. Lilla söta Åsa. Hon bor om än längre bort från mig än vad Hanna gör. Efter en underbar tid tillsammans i somras med Bulgarien och hemma hos mig på västkusten var det även dags för henne att ge sig av. Tyvärr är avståndet till Åsa såpass stort att det är omöjligt rent ekonomiskt att hälsa på varandra ofta. Tyvärr.
Ett annat avsked som inte kändes som ett avsked då var när jag och Max sist umgicks på tumanhand. Det var innan jul och vi lunchade ihop i Karlstad. Båda skulle åt varsitt håll över jul och det visade sig att vi sedan skulle åt varsitt håll resten av livet också. Känns väldigt tråkigt men jag når inte den gamla Max längre. Vet inte var han tagit vägen. Å andra sidan tror jag inte att han når den gamla Isabell längre heller för hon gick och gömde sig efter allt som hände. Livet är surt ibland.
Kommer heller aldrig glömma när jag hälsade på Anders och Po i Ö-vik och de vinkade av mig vid bussen. Inte trodde väl jag att det var sista gången jag skulle se Po i verkligheten som min vän. Inte heller trodde jag att Anders skulle bete sig som han gjorde, trots att han lyckats få mig att lita på honom igen, trots hur han betett sig innan. Det är helt enkelt märkligt med avsked.
Därför hoppas jag verkligen att jag kan få ledigt från jobbet den 2-3 juni när Mumin ska ha sin hej-då-jag-flyttar-till-Finland-fest. Jag vill ge henne ett riktigt stort, kramigt och tårfyllt avsked. För vem vet när jag får träffa henne igen?! Helt ärligt är det ju faktiskt så. Det handlar ju inte om att jag inte vill, det är ju helt enkelt så det är. Tyvärr. Det är likadant med Åsa och Hanna, jag vill träffa dom hela tiden, men det går inte. Det är läskigt att tiden går så fort för jag hinner inte riktigt med. Vart tog mina två år i Karlstad vägen?!




Miss you guys!


Kommentarer
Postat av: Jessica

Jag sitter och bölar framför datorn. Fint skrivet älskling, men fasen vad patetisk jag känner mig. Ha ha ha.

Hoppashoppashoppas!!

Postat av: Isa

Det är okej att böla!! Haha.

2007-05-09 @ 15:26:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback