wisegirl

Finns det alltid något som gör att det inte känns bra. Varför är det alltid så?
Ni har alla läst om bra-killen och vet vad det handlar om. Nu när jag skriver om detta inser jag hur sjukt löjligt det låter. Men jag skriver i alla fall.
Jag ringde honom igår. Klockan var väl strax innan 21. Han svarade inte. Nähä tänkte jag, han ringer väl upp när han ser att jag ringt, det brukar han alltid göra om han missat att svara. Men det gjorde han inte. Okej tänkte jag. Alla kan man glömma att kolla mobilen. Ringde och pratade med Linda och hon sa att han antagligen missat att jag ringt eller så sov han helt enkelt. Bra-killen har själv sagt till mig att iblan efter jobbet och träningen så däckar han i sängen och sover tills han ska upp till jobbet dagen efter. Så det är inte alls omöjligt att det är så. Han har även sagt att han har svårt att hinna ses och höras en massa på veckorna och det är helt förståeligt då jag som student har mkt mer tid och om inte annat kan disponera min tid hur jag vill. Det har inte han och han har sagt det till mig så why worry?! Men jag gör det ändå.
Någonstans inom mig finns det någon som säger, haha känn dig bränd din dumma jävel kunde du tro att nån verkligen skulle kunna tycka om dig?
På ett annat ställe finns det någon som säger, det är luuugnt du eller han hör av sig senare idag när han slutat jobbet och innan du börjar ditt, ni kommer antingen ses ikväll eller imorgon. Det löser sig.
Jag tror mest på sistnämnda. Men, det finns alltid ett men. Tycker att det skulle vara väldigt märlkigt om han helt bara ändrar sig sen sist vi sågs då han var helt supermysig mot mig.
Som min kära vän Linda sa, hallå det handlar om ett samtal. Det är jävligt sant. På hela den tiden vi setts så är detta första gången det blir såhär. So please please Isabell crap the bullshit. Varför ska man alltid väga in så mycket teorier och tankar i små skithändelser. Tänk när mobilen inte fanns, shit vad man skulle ha gått runt och nojjat sig.
Jag är rätt, eller väldigt övertygad, om att jag blir sån här för jag är rädd att blotta min själ och sedan bli avvisad. Man är rädd för att göra bort sig, skämma ut sig, känna sig efterhängsen, eller helt enkelt bara bli sårad.
Nu ska jag inte tänka mer på det här utan ringer min bra-kille i eftermiddag innan jag ska jobba. Innan dess ska jag läsa methods and theories in arthostory och träna.
Snälla håll tummarna för att jag bara inbillat mig en massa skit. För det mest troliga är att det är så!!

By the way, jag älskar bloggen, så skönt att skriva av sig. Eller hur?!