wisegirl

Helt plötsligt innehar typ alla en sida på Facebook. Även jag. Egentligen är jag inte överförtjust. Många tycker den sidan är så hipp därför att "där kan man ju hitta massa gamla kompisar". Jasså, kan man? Jag har märkt att männiksor helt plötsligt tänker på mig som deras vän. Kul tänker många, inte jag. Som det ser ut på min Facebook har jag ca 66 "vänner". De jag själv valt att lägga till som vänner är verkligen mina vänner, på riktigt. Sen ploppar det upp en massa människor från en svunnen tid som helt plötsligt vill ha kontakt med mig på nätet. Till vilken mening undrar jag. De var uppenbarligen inte speciellt intresserade av att vara vän med mig när vi väl gick i det där förbannade högstadiet på den där förbannade ön. Så varför detta plötsliga intresse nu?
Många tycker väl att det är nostalgi med att återse gamla ansikten från det förflutna och minnas tillbaka till de gamla goda tiderna. Uppenbarligen tillhör inte jag den skaran som tycker det är kul att minna sig tillbaka till högstadietiden. Det finns en enkel anledning till det nämligen att den tiden sög, den sög fett! Hela den perioden bestod av hypade hormonstinna idioter som alltid tävlade om att vara snyggast och bäst. Det var det viktigaste. Men eftersom jag varken var snyggast eller bäst så hade ju inte jag så mycket att hämta. Därför hade jag ju inte speciellt kul heller. Ingen av de som jag umgicks med på högstadiet har jag inte någon som helst kontakt med idag. Det beror på att jag inte vill träffa de människorna. Det räckte väl att jag tvingades gå i samma skola med dem i 3 eller 6 år?! (Måste inflika att Zarah och Karin gick jag med i parallell klass i högstadiet men vi började först umgås på gymnasiet, och de vill jag ha som vänner för de är bra människor!)
Jag tror att jag har avslagit 5 vännerbegäran av sådana människor och alltid när jag gör det känner jag mig som en dålig människa. Men jag vill ju inte ha kontakt med dem! De påminner mig om en skola i kris, äckliga korridorer, mobbing, elakheter, slag, spott, vidbränd mat, tafsande, osäkerhet och taskiga genomskinliga "kompisar".
Jag gillar själva idén med Facebook och den är ganska kul, men varför är folk helt galna med att leta upp passerade vänskaper som aldrig kommer att tas upp igen. Jag är inte mycket för sådant där. Kalla mig pessimist, men jag vill aldrig aldrig aldrig mer behöva känna det utanförskap och uppleva alla hemskheter som hände under den tiden.

Idag har jag mina vänner som jag vill umgås med. Jag har inget behov av ytliga "hej-vad-gör-du-nuförtiden-ångest-kontakter".
Nog om det.

På bussen på väg till föreläsning fick jag ett sms som kind of made my day:
Du är det bästa jag vet gumman. Du vet det va? Älskar dig i msassor =) Puss puss

Har jag någonsin nämnt att min pojkvän är det underbaraste som finns! ;)